Nya grannar

Ah, Leon på TVn. En klassiker jag verkligen borde ha i samlingen. Fast det var inte alls det jag tänkte skriva om idag - jag hade tänkt att bjuda på en bild på den nya grannen vi fick på dagget idag: en CIRKUS! 

Tyvärr har inga fribiljetter dimpt ner i våran brevlåda och det tycker jag är lite taskigt. Faktiskt. Man kan inte bara smälla upp värsta cirkustältet bredvid hundra ungar och sen inte bjuda in dem. Det är faktiskt dyrt att gå på cirkus och ponera då att man har tre ungar som alla såklart vill gå och så då två vuxna på det. Smärtsamt för plånboken. Själv går vi (familjen alltså, inte dagiset) bara på cirkus en gång om året och det är när den lokala Maxibutiken köper upp en tre, fyra föreställningar och sedan låter sina kunder köpa biljetter till dem för en spottstyver. Det är grejer det! Då har man till och med råd att skämma bort ungarna med popcorn som tappas ut, spunnet socker som fastnar i allt och sådana där lysande, blinkande saker som alla barnen bara dör om de inte får. Kanske, kanske man till och med har råd att bjussa på en tur på kamelen också. Det ni!

När katten är borta...

...passar frugan på att vältra sig i Navy CIS. Ja, alltså maken har en tendens att sucka och snabbt bläddra förbi när det dyker upp i TVrutan, men då han inte är här behöver jag ju inte (försöka) tvinga honom att genomlida det utan kan helt i fred roa mig med den lite fjompiga humorn och ibland extremt stereotypiska karaktärerna. Je t'aime!  För ett år sedan eller två så introducerade Hjärter Dam mig för det underbara uttrycket 'skämsmusik' (musik man gillar men verkligen inte pratar högt om) och jag kan lugnt och lätt rodnande säga att Navy CIS är min skämsTVserie.
I övrigt har jag tillbringat min barn och man-fria tid med att tvätta, mata la Ducessa som motvilligt börjar inse att om hon vill ha sällis är det minsann mig eller ingen som gäller (än så länge har hon valt det senare alternativet, men hon sitter in meter i från och liksom 'suckar' högt), lagat termobrallor (så dags, jag vet...) och hällt upp en trevlig gin som jag faktiskt önskar var ett glas vin (!) och att det var maken istället för kattskrället som suckade högt framför Navy CIS. Vilket spännande liv jag lever.

Barnfri-ish

Imorse lämnade jag mina två terrorister hemma hos föräldrarna innan jag körde till jobb. Första veckan på sommarlovet för deras del, en annan har två veckor kvar till semestern (och maken är i Stockholm ett par dagar till) ergo: Föräldrarna har gulligt nog låtit barnen sova över ett par dagar så de slipper ha tidiga mornar (och kan bli bortklemade som sig bör av sina morföräldrar) och jag i min tur får lite lugnare, fast fortfarande tidiga, mornar och egentid (vilket minsann inte är fy skam) så där på kvällskvisten.
Eftermiddagarna spenderas för min del en stund hos ovan nämnda för att få lite terroristkramar och kvällsmat. Det där med att laga mat är inte riktigt min kopp med te. Äta den däremot är jag en riktig fena på! Fast helt bortkommen i köket är jag faktiskt inte för jag är suverän på efterrätter, sötsaker och fika. Fast det kan man ju inte leva på har jag hört så därför är ungarna (och jag) på matläger eller vad vi ska kalla det, hos mamma och pappa. Det är bra med föräldrar som inte bor för långt bort.

Egyptiska kryddor och Kothogas Mbwun

Sitter på köksgolvet medan jag väntar på kärnorna som rostas i ugnen, hela köket doftar tungt av varma kryddor och nötter. Dricker lite cappuccino och läser (för miljonte gången i ordningen) Relic av Douglas Preston och Lincoln Child. Böcker blir liksom inte bättre än så, den har allt; bra story, bra berättarteknik, intressanta och trovärdiga karaktärer, fantastiska miljöer, spänning och en gnutta humor. Jag menar vad mer kan man begära än New Yorks Naturhistoriska Museum efter stängningsdags, dammiga dinosaurieben, dryga museihöjdare, skrumpna mumier och ett livs levande monster som går bärsärkagång? Klockrent! Den skrämmer sikten ur mig varje gång. Åh, Relic - lämna mig aldrig! Må vårt förhållande fortsätta kantas av monster, hjärnsubstans, D'Agosta och Pendergast.

Tillbaka i bloggträsket

Jag förstår egentligen inte varför jag envisas med att göra såhär mot mig själv: blogga, sluta blogga, blogga, sluta blogga och så vidare. Det är för mig ett mysterium. Kanske inte, det är trots allt som en drog att hålla på så här men man får väl helt enkelt detoxa mellan varven, se över sitt liv och sin omgivning så man inte går helt bananas. Det borde förresten alla göra minst en gång om året, ta ett steg tillbaka och granska sig själv och sin situation lite. Kanske det hade blivit mindre elände i världen då. Jag vet ett par stycken som verkligen är i behov av en ordentlig soul search, men tyvärr är de som är mest i behov oftast minst mottagliga. Skulle man tala om det för dem blir det säkert startskottet för ett nytt världskrig. 



<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3723475/?claim=yymcvvfgaah">Följ min blogg med Bloglovin</a>